En power walk på 60 minuter hade inte det räckt? Nej då, jag var sugen på friskis så jag bestämde mig för att ta mopeden och åka iväg, trots halka och grus. Det är ju som gjort för att något ska ske, men eftersom jag alltid kör så försiktigt och det har aldrig hänt mig något innan (förutom den gången då jag hade glömt chocken och mopeden dog då jag stod mitt ute i ödemarken, tur att pappa och mobiltelefoner finns) tänkte jag att det skulle gå fint. "Kör nu försiktigt Hanna" var det sista mamma sa innan jag åkte och hon fick svaret "Jag kör alltid försiktgt". Jo visst ja, i kurvan innan man svänger mot Skene så vill inte moppen min fästa i den asfalterade vägen längre och jag flyger av samtigt som mopeden glider iväg.

Min första tanke var "fan hur gick det med moppen" för den såg helt tilltryckt ut. Sedan blev jag livrädd jag fattar inte varför för det gjorde inte särskilt ont alls, eller förresten jag var nog bara chockad. Sedan går jag haltandes mot mopeden som ligger fem meter längre bort och med darrande händer lyckas jag få upp den tillslut samtigt som det kommer en bil och frågar om allt har gått bra. Allt gick bra både med mig och mopeden (tror jag). Jag åkte vidare till friskis och tränade, kanske inte det bästa men så förfärligt ont gjorde det ju faktiskt inte.

Sådär nu ska mitt svullna knä och jag pallra oss mot köket för att hitta något ätbart sedan blir det geografiplugg. Ta hand om er och för gudsskull kör inte moped på vintern, det kommer jag i alla fall inte göra någon mer gång.

all kärlek;
Hanna Claesson