Gårdagen min spenderades i Öxabäck (så som även denna dag kommer spenderas). Var hemma hos Simon några timmar och senare på kvällen gick vi upp till hallen för att kolla när u-laget spela match. Det var några av mina kära vänner som spelar innebandy och jag hade lovat dom att kolla på (hur kan man lägga en innebandymatch en fredagkväll klockan åtta? Dålig planering!).

När jag väl satt där och kolla på, insåg jag hur mycket jag saknar fotbollen som jag la av med för nästan exakt ett år sedan. Lagkänslan, spelarglädjen och en idrott som man brinner för. Fotbollen var ju så otroligt rolig, ett underbart lag med en fantastisk gemenskap och en tränare som ville få oss så mycket bättre. Träningarna var tuffa och hårda, uppbyggnadsträningarna speciellt, lita på att man var halvt död när man kom hem och dagen efter kunde man knappt lyfta ett finger. Trots att det var så olidligt jobbigt så är de faktiskt det jag saknar mest av allt, träningen! Ett lag som peppar varandra, som gör att man orkar när man egentligen vill lägga av, det är lag-anda det, ett gäng av glada tjejer som varken ger upp på träningen eller match. 

Varför la jag då ner kanske ni tänker, om jag nu tyckte om det så mycket. Jo förklaringen är enkel, det var många tjejer som tröttna och sluta, tillslut slutade också vår tränare, och detta bidrog till att vi fick gå upp och spela med damalget. För mig och många andra var det inte längre samma "känsla" (det är svårt att förklara så du får tolka det på ditt sätt). Så det hela slutade med att jag och många andra efter några veckors träning med dam la av helt. Jag tror fyra stycken fortsatte från vårt gamla 17-års lag och nu vet jag inte hur många av dom fyra som längre spelar.

Jag hade i alla fall en fruktansvärt rolig tid i 17-årslaget både på och utanför planen. Jag vet att det inte bara är jag som saknar det, så jag tycker vi ska återförenas snart. Detta var allt från mig, ni får alla ha en toppen helg, det är vad jag ska försöka med.
 
all kärlek;
Hanna Claesson